Micke Nybrink – ett fenomen som Kjelle från Högdalen...

Detta är en kommenterande text. Åsikter och analyser är skribentens egna.

Jag har förstått att Jägersro-tränaren Joakim Lövgren fick rejält tilltaget med beröm för sin expert-insats i en travsändning i någon av TV4-gruppens kanaler nyligen. Själv såg jag inte det hela, men det går knappast att vara förvånad över att Lövgren gjorde utmärkt ifrån sig – och uppskattades. Han är väl sammantaget den mest talföra och mest skickligt verbala vi i hela branschen har. Och nästan alltid känns det intressant att lyssna på honom. Jag kan för övrigt fortfarande irritera mig på att jag inte ställde någon följdfråga när han i en podd-intervju jag gjorde med honom uttryckte nåt i stil med att han egentligen nog haft en för stor fördel av den där talets gåva som han besitter. Hur fan kunde jag låta det bara få sväva fritt utan att djupare ta reda på vad han menade ...

Ja ja. Så är livet. Och möjligen är det så att just Lövgren inte är något klockrent exempel på min teori här, men euforin – om vi får kalla det så – över hans insats och uppenbarelse är ju på något sätt ändå typisk. För oss människor. Joakim Lövgren var i det här sammanhanget något nytt. Något fräscht. Något annorlunda. ”Honom ska vi ha”, liksom. Sedan spelar det ofta ingen roll hur bra man över tid bevisar sig vara, i synnerhet inte i just den där expertrollen. I likhet med en lunchrestaurang som precis öppnat, så bra och så gott och så prisvärt det är, och tre år senare vill vi trots samma nivå på köket inte veta av skiten. För efter ett tag tröttnar folk. Nästan oavsett vad, även om undantag givetvis finns. Fan så tjatig hen börjar bli. Har hen inget nytt att komma med? Undantag finns som sagt, vi har Anders Blomqvist och Glenn Strömberg och säkert några till, men börjar inte även dom bli lite gaggiga så säg ...

Och det är just ett sådant undantag i travet jag ska komma till. Men först en annan utvikning som eventuellt leder till den person jag syftar på. Jag lyssnade nämligen i podcasten Värvet på en intervju med Kjell Bergqvist för ett tag sedan. Bergqvist, med över 50 år i skådespelarbranschen, uttryckte där att han trots alla sina fantastiska roller och all uppmärksamhet och priser och hyllningar han under livet upplevt och fått; att det han är allra mest stolt över är att han hela tiden varit – och fortfarande är – ”tjena Kjelle” för människor. Kjelle från Högdalen (förort i Stockholm) liksom. Och nämnde som exempel ett nyligen besök i Nordstan i Göteborg, där han från såväl ”bänkmänniskor” som mer bemedlat folk fick ”Kjelle, Kjelle” skanderat efter sig när han gick förbi.  

Det är ingenting annat än ett jävla konststycke

Jämförelsen med personen jag strax ska komma till är möjligen inte med kirurgisk precision att likställa med ”Tjena Kjelle” Bergqvist, men jag tycker ändå att den håller både länge och väl. För vem är det som står där i just den där expertrollen i tevestudion mest hela tiden, och så har gjort i 25 förbaskade år vid det här laget? Jo – Micke Nybrink. Nybrink från ”Jakan” (Jakobsberg, en annan förort till Stockholm) om man så vill. När övriga knickedicker kommer och går, och både ”kastas ut med badvattnet” och antingen tittare eller chefer eller både och ledsnar på, så står han där. Fortfarande. Efter all denna tid. Alla dessa år. Alla dessa travlopp. Okej, jag kan för egen del till viss del sakna hans, ska vi säga, kaxiga och mer rättframma stil. Lite i mesta laget har han – tvingats? – slipat av kanterna. Men oaktat vilket. Att lyckas hänga kvar så som Micke Nybrink gjort, det är ingenting annat än ett jävla konststycke. Och det ska han ha den största respekt och beundran för.

Vad är det då som gör det? Varför står karlrackarn där fortfarande, och uppenbart – även om han givetvis fått sina slängar av (avgå)sleven genom åren – fortfarande uppskattas? Ja, är det ändå inte lite av just den där ”tjena Kjelle-grejen” som är hemligheten? Nybrink utger sig aldrig för att kunna och veta precis allt. Vilken exakt vikt en järnsko har eller vilken intervall-fart som är den optimala i sista jobbet. Han vågar ställa de så kallade korkade frågorna, ibland säga att han inte vet (bara en sån unik sak!) trots att han egentligen förmodligen faktiskt kan svaret. Han lägger sina spel, torskar som alla andra för det mesta, och har inga problem med att vara ansiktet utåt för det.

Som folk är mest är han. Helt enkelt. Möjligen väntar det ingen Eriksgata i Nordstan om han råkar gå igenom den, men jag är övertygad om att Micke genom åren fått slänga en och annan käft med folk både här och där.

Kjelle från Högdalen. Nybrink från Jakan.

25 år som travexpert i en tevestudio.

I det att nu för tiden vara allt annat än ny och fräsch. Men likväl fortsatt där.

Det är banne mig alla hattar av.