Nya tävlingssystemet – adjö till folksporten trav

Detta är en kommenterande text. Åsikter och analyser är skribentens egna.

Så kom då beskedet, det som det har viskats rejält om ett tag, om att ett nytt tävlingssystem i den svenska travsporten kommer att införas.
Och för att förenkla det en smula: det blev mest som de rika ville. Det de mest bemedlade önskade. Som den högerlutande majoriteten rent allmänt svensk travsport viker mot, just i detta fall TR (Travtränarnas Riksförbund) och hästägarinitiativet EnHäst-EnRöst – och vi kan därmed för gott nog säga adjö till den travsport jag och många i min generation växte upp med. Det som vi lärde känna som folksporten trav.

Om det i det här skedet av historien är rätt eller fel? Att uppenbart öka klyftorna och avståndet mellan den så kallade bredden – och eliten. Och i synnerhet: kommer det att få antalet aktiva och hästar att öka, som ju måste ses som den primära målsättningen här?

Jag har faktiskt inte en aning. Har helt ärligt någon enda i travsporten det, även om det förvisso låter så i En Häst En Rösts tvärsäkra texter? Finns det nån chans i detta vårt solsystem att känna en övertygelse kring hur det ska bli?

Det handlar alltså om ett tävlingssystem där nya divisioner införs. Där så kallade sämre, billigare, hästar, i större utsträckning än tidigare, är tänkta att tävla mot varandra i än större utsträckning än tidigare. Och i det också dito tränare. Medan de bästa och redan rikaste och mest framgångsrika möts i elitsammanhang, runt de överlägset största prispengarna och största tävlingsdagarna.  

Något som spontant känns som ett system varifrån det kommer att bli svårt att komma vidare. Just för de mindre bemedlade. När det vad det verkar dessutom innebär ännu lägre prispengar än tidigare.

Vad jag känner till har ingen annan travnation värd namnet provat på just det här. Den här sorten av divisionssystem. Och det finns naturligtvis inte – det finns det väl typ inte om något i travsporten – någon som helst forskning om vilka konsekvenser det här kan få – och innebära. Ifall det med den här åtgärden får det att gå ännu snabbare i riktning mot att radera ut hoppet och drömmarna hos de små, och öka dominansen för de rika. Och i förlängningen än mer minska antalet aktiva i sporten – och på samma gång mängden hästar. Hästar, uppfödare, ägare ...

Eller det som borde vara målsättningen – att hamna på plus runt alla tänkbara siffror igen. För samtidigt som osäkerheten kring det rullar runt i mitt huvud, så kom vi nog till en punkt när det var tvunget att hända något. ”Vi måste prova” som det brukar heta i branschen och som man kan få lite rysningar av, för det har inte alltid gett strålande resultat med facit i hand.

Det som i vanlig ordning provocerar är att samma ”rika” uppenbart aldrig nånsin funderar eller reflekterar över eller visar minsta ansträngning om att bry sig om travsportens överlägset största problem: dopningen. Att aldrig prata om det. Aldrig bry sig det minsta om det. Att ständigt undvika ämnet. Att oavsett vad låta våra dyra hästar ta hand om de stora loppen, och alla pengar i sporten. Ja, då är det något som vänder sig både en och två gånger i magen på mig.

Det spelar uppenbart ingen roll hur hästarna gör det.

Bara de når vinnarcirkeln.