Ett tungt och djävulskt besked nådde travfamiljen under torsdag morgonen. Välkänd travtränare valde att ta sitt liv och innan det även sina två barns.
Där finns inga ord som kan beskriva det där. Inga ord som beskriver hur det får en att känna när man möttes av nyheten. Rent totalt mörker.
"Det var bättre förr" är ett slitet uttryck man får höra lite då och då. Framförallt jag som tillhör minoriteten inom travsporten med stort intresse för travsport men är under 30 år gammal.
De gamla rävarna kommenterar gärna om hur det var förr. Hur mycket bättre allting var.
Så kan det absolut vara. Framförallt den psykiska ohälsan hade inte alls samma grepp om oss som den har idag. Jag träffade en läkare i Malmö och ville höra lite om hur det ser ut idag.
Psykisk ohälsa är vardag. Det ökar. Antidepressiva mediciner är något alltfler har i sitt medicinskåp för att överleva vardagen. På så sätt var allting bättre förr. Åtminstone i Malmö i alla fall.
Sedan en längre tid tillbaka är det åtminstone en vardag för mig. En del av min morgonrutin. Men man blir proffs på att läsa sin kropp och begripa när det är bättre och sämre perioder på dagen. Men för alla är det inte så.
Den välkände travtränaren visste jag ingenting om rent privat. Inom travsporten klart medveten om vem han var. Men privat kände jag inte honom. Men för att uträtta en sådan fruktansvärd aktion råder där ingen tvekan om att där fanns ett fasansfullt grepp av psykisk ohälsa.
Vi måste våga prata om det. Även det är ett slitet uttryck alla säger så fort en tragisk händelse inträffat. Men efter några timmar eller dygn går livet vidare för oss andra igen. Men i det här fallet känner jag verkligen att vi i travfamiljen måste våga prata om det här.
Jag vet inte om medieträning är en del av travsporten idag. Eller stöd av psykologer. Att det är något alla nya förmågor måste gå igenom när de börjar arbeta med travsport.
Det borde vara en självklarhet. Sociala medier härjar av idioter som sällan räds att uttrycka exakt vad de tycker och tänker. Och till skillnad från övriga sporter är telefonnummer vanligt förekommet inom travsporten.
Det kvittar hur stor eller liten du är i sporten. Ditt telefonnummer står i banprogrammen och på nätet. Vill idioterna höra av sig tar det tio sekunder innan de har ditt nummer.
Att bli "jagad" av speltorskar är nog vanligare än vi tror. Och även pressen många travtränare idag måste känna varje vecka. De som inte har storstjärnorna i stallen. Som måste jobba 120% hårdare än stortränarna för att dra in pengar till stallet.
Det måste vara stentufft, även fast de jobbar med sin hobby.
Så himla lätt är det inte. Att våga prata om det. Att erkänna för andra att man inte mår bra. På nåt vis känner man sig oduglig. Så är det inte. Hjälpen och stödet finns där.
Jag hoppas Svensk Travsport håller järngrepp kring det här. Finns till för alla aktiva med löpande dialoger. Ser till så personal och högt ställda inom sporten har ett stöd.
Jag hoppas travsporten verkligen har större koll på sådant här idag än vad de tidigare haft. Den psykiska ohälsan finns överallt idag. Med sitt djävulska grepp om oss.
