Jag har insett sedan länge att travsporten aldrig platsar i sportsändningar på TV eller på startsidorna i mäktiga riksmedia. Vi får helt enkelt leva i den verkligheten även fast jag stundtals inte kan hålla mig från att gnälla kring faktumet.
Men inga regler utan undantag - i det här fallet är det ett unket djäkla undantag.
Så fort en olycka inträffar i travloppen, i värsta fall en häst faller till marken och får sitt liv slocknat på en halv sekund, är klick-jägarna där på två röda. Där och då blir travet intressant för fem sekunder.
Det slår verkligen aldrig fel. Fördärv lockar intresse.
Det är incidenter som med fog givetvis borde rapporteras om, men på sättet det görs just nu gör det mig närmast dyster. Fast mest är jag bara förbannad.
Allt är givetvis bara för de förbannade klicken och inget annat.
Det är som att man lägger förståndet vid sidan och försöker få så många som möjligt att klicka in på artiklarna. På bekostnad av hästen.
- Jag minns ännu den hemska olyckan med Alfas da Vinci. Det är bland det vidrigaste jag upplevt och då har jag inget med hästen i sig att göra eller ingår i någon krets kring fuxen.
- 12 oktober inne på Solänget föll kallblodet Tangens Lilja till marken där det lyckligtvis ändå gick väl till slut.
Vad båda fallen har gemensamt däremot är det vidriga behovet att lägga ut bild på ögonblicken när hästarna faller ihop. Jag förstår verkligen inte hur man kan ha så usel känsla och respekt för hästen och kretsen kring den.
Och jodå, googlar man på Alfas da Vinci-olyckan går det fortfarande att se döds-fallet ned mot kolstybben på Vincennes. Jag namnger inga medier i det fallet. Det räcker att ni googlar.
Jag älskar hästar på ett sätt som knappt går att förklara. De ger mig så innerligt med känslor, glädje och harmoni var gång jag får tillfället att möta dem. Och vid tävlingstillfällena jag skriver min V75-eftersnack försöker jag alltid först och främst hylla hästarna insatser. Spelet är inte det centrala ens där och då.
Jag önskar fler hade tänkt så. Eller åtminstone givit djuret respekten lite mer. Är verkligen allt värt ett klick - till och med ögonblicken när de dör?
-----
Enligt många kanske det är en trött spaning, men jag kan för mitt liv aldrig helt ta in vilka enorma hjältar travets aktiva är.
Jag måste därför alltid påminna oss alla om detta.
Att vara aktiv inom travsporten är onekligen ingen dans på rosor. Visst, man jobbar med det man älskar kring de man älskar, hästarna.
Man lägger ner sitt liv i det. Det måste man.
Självvalt? Jovisst, men för den sakens skull är det alltid en oerhört imponerande bedrift av de som verkligen ger sig in i det här.
Och mitt i allt slit, alla tidiga morgnar och sena nätter ska man även kunna hantera när en häst plötsligt försvinner och boxen står tom.
Det kan i värsta fall vara när en hästs liv slocknar vid tävlingsdag eller att hästen byter regi - det är självklart att sådant kan tära på vem som helst.
Jag kan bara gå till mig själv med mitt bräckliga psyke - jag hade aldrig kunnat hantera något sådant.
Jag påminner mig själv och er andra om det återigen; vilka enorma hjältar aktiva är.
-----
På tal om all rabalder kring montén inom V75-spelet så ser jag gärna disciplinen oftare inom de stora spelformerna. Det är ju lite av en glädje trots allt att kolla in tidigare trötta travhästar som plötsligt får ett slags nytt liv.
Flera hästar har fått "nykick" inom montén och disciplinen har höjt självförtroendet på flera travhästar som tröttnat på sulkyn.
Vi ska därför vara rädda om montén och framförallt låta den få synas oftare än idag. Hela sagan kring Galactica bara...!
-----
I måndags lämnade Järsvöfaks oss och visst smärtar det att det inte blev på Jan Olov Perssons egna villkor. Det är förbannat ovärdigt och smutsigt.
Med det sagt hoppas jag verkligen kretsen kring kallblodskonungen tar in all uppskattning och värme som de mottagit den här veckan. Förstår betydelsen av deras stjärna.
Bry er inte om tafatta sajter som den från grannen i väst.
