Har jag sovit dåligt? Ja, det är förmodligen så. Det är en bitter och vrång djäkel som skriver den här veckan. Så får det vara ibland.
Det är dags. Jag har länge på sistone haft det inom mig. Vad fan sysslar vi med, ärligt talat? Kan vi gå två steg åt rätt håll någon gång utan att backa tre steg?
Jag satt den här veckan och kollade igenom mitt egna arkiv. Vad har jag skrivit, vad har jag funderat över under åren och vad som hänt sedan dess. Och så fann jag det. Min krönika för över två år sedan(!).
Här är ett stycke:
"Travfamiljen är inte den familjen jag tidigare så gärna var en del av. Det är en skrämmande känsla och upplevelse att se hur familjen ser ut att formas till något man inte vill vara en del av längre.
Jag älskar travsporten och skulle aldrig förmå mig att stänga ute den ur mitt liv. Vi är som en slags familj. Men så som sporten är för dagen har jag väldigt svårt att troget mena på att det är den vackraste sporten som finns.
Tidigare har jag med stolthet i ryggraden stått upp för sporten mot så kallade "motståndare" och menat på att fusk och smuts ej existerar i travet minsann. Men så är det självfallet inte. Den är smutsigare än någonsin, och även fast jag älskar travsporten så har jag mycket svårt för den i dagsläget. Jag känner inte igen den här familjen längre."
Det kändes närmast obehagligt att återläsa vad jag skrivit. Hur kunde jag vara så sorgligt låg kring travsporten? Men sedan mötte faktumet mig att det minsann inte är bättre idag.
Halmstad stänger ute italienska kuskar och spelar tuffast i klassen samtidigt som de klappar om dopingtränare - och även fast spelarna är oerhört viktiga för travsporten behandlas vi/de som en påse skit allt som oftast.
Efter V75-omgången förrförra helgen var jag bara irriterad. Jag är glad att jag undvek att skriva någonting kring ämnet, för det hade nog inte varit någon vacker läsning. Men varför kan inte travet bara för en gång skull vara något förbannat bra? Vi gör bara mer och mer skit för varandra.
Hästarna är det mest fantastiska som finns på den här planeten. Att något så mäktigt och vackert är inblandat i en sport där så mycket är negativt och förbannat gör mig frustrerad. Den här travfamiljen är minsann inte enad någonstans.
Senast i raden av irritation som överöste mig inträffade för två veckor sedan.
Susanne Richter gör ett briljant tränarjobb med högkapable Ural och även en sådan som M.T.Joinville. Däremot gjorde hon mig skogstokig för två veckor sedan.
På bilden nedan ser ni en text från Travronden Spel. Richter var visserligen ärlig vilket jag uppskattar, men att agera på ett sådant här sätt gör mig förbannad. Det var ett klassiskt "skyll inte på mig, skyll på de som tillåter mig göra så". Noll och intet eget ansvar alltså och även avsaknad av moral.
Nu ändrade Susanne Richter aldrig balansen, men bara att ha tanken på att vilja lura spelarkåren känns närmast förnedrande. Har vi inte kommit längre än så här? Hon är knappast ensam i den båten, skall sägas.
Det är sådant onödigt strunt som gör mig irriterad och som får mig att känna att den här familjen aldrig kommer vara särskilt tajt, glad och motiverande.
Sedan är det givetvis så att jag aldrig kommer känna mig särskilt tillfreds eller stolt så länge dopingdömda tränare välkomnas tillbaka med öppna armar. Jag blir närmast dyster när Bo Westergård exempelvis ska över sundet och tävla på våra banor.
-----
Anders Malmrot gör det riktigt bra med Elitloppsfältet 2019. Likt tidigare år finns där några flagghästar. Vi kan tycka vad vi vill om det, men flagghästarna kommer alltid finnas där. Från vårt svenska håll är det femstjärnigt rätt igenom.
Fastän man så klart saknar något från stall Kolgjini och Bergh.
Sedan är det oerhört intressant att följa Jean Michel Bazire nere i Frankrike. Med Aubrion du Gers är han mer taggad än någonsin, men Looking Superb? Ja, det är med en rejäl irritation mot hästens ägare som han skickar upp hästen till Stockholm.
Det är inte ofta man får känna på hästägarnas krafter och makt, men i det här fallet? Ja, det är minst sagt starkt.
Bazire verkar inte vilja förbereda och ladda upp Looking Superb någonting för i hans mening är hästen inte något för Elitloppet i år. Ägarna är av annan uppfattning och då slutar det oftast till deras vilja.
-----
Norsk travsport hade en rejäl topp när hästar som B.B.S.Sugarlight, Juliano Rags och Support Justice gjorde sig gällande storloppen. På senare år har det varit Lionel med Göran Antonsen som tävlat för landets färger och till viss mån nu även Looking Superb.
Men Hillary B.R.? Jäklar vilken häst det där ser ut att vara.
Jag visste om hennes kapacitet, men insatsen på Halmstad i måndags gjorde mig imponerad. Norges nästa storstjärna? Tveklöst.
-----
Jag saknar så klart Joke Face, min ohotade favorit i travsporten. Därför gläder det mig att följa Speedy Face men framförallt Upset Face som nu inlett karriären med fem raka segrar. Klivet han har över ovalen är mäktigt och det går inte att tro annat än att det blir Vombs konung inom några år.
