Nej, jag ska inte ge mig in i någon årskrönike-saga.
Jag satt en längre stund och gick igenom i hjärnan vad jag minns. Vad jag tar mig med ifrån det här året. 2019 kunde i alla fall inte ha börjat bättre.
Jag gjorde mitt första besök nere på Vincennes och Prix d'Amerique. Det kunde knappast varit lägligare när vi nu hade Propulsion och Readly Express i startfältet.
Paris kommer aldrig bli min stad. Vi har en slags hatkärlek för varann jag och den staden. Jag känner aldrig någon trivsel där. Ändå är det i Paris jag upplevt några av mitt livs största upplevelser. Alltfrån Coldplay-konserter, Malmö FF till VM-finaler i handboll och så klart Vincennes.
Men visst fanns där något storslaget och alldeles unikt över hela Prix d'Amerique och startfältet. Plötsligt fick man uppleva travsport där hästen är i centrum. Där det är hästen som är det centrala och viktiga. Både djuren och de aktiva såg ut och behandlades som storstjärnor där nere. Inte som här hemma i Sverige där man ser ekipagen som spelobjekt. Detta om något imponerade på mig där nere.
Och det är något jag önskar att vi i Sverige tar åt oss mer av. Idag är det inte så mycket hästen som får rubrikerna. Det är spelare som fått miljonutdelningar på urvattnade Tillsammans-system.
-----
V75 Direkt gav sig på det omöjliga kamikaze-uppdraget att utse decenniets häst. Etta på deras topp 10-lista slutade Maharajah. Maken till enögt har man sällan skådat.
Samtidigt går det inte att tycka att den ene eller andra har fel. Alla tycker vi olika. Hans R Strömberg exempelvis uttryckte besvikelse över att hans On Track Piraten inte var påtänkt.
Och hur stor "Marre" än var under karriären så når han inte ända fram till Bold Eagle eller Ready Cash. Om ni frågar mig.
-----
Årets mörker har varit alla de chockerande dödsfallen. Vilket stentufft år det varit på den fronten.
Aubrion du Gers, Hankypanky Rubyred, Graceful Swamp och Muscle Hustle är bara fyra stora bortfall under året som varit stentunga att ta emot. Framförallt Aubrion du Gers, denne bildsköne storstjärnan, var extra hård att mista och visst är man ytterst tacksam som hann se honom i Elitloppet och på svensk mark.
Readly Express avslut det mest bitterljuva
Hela travåret 2019 års mest bitterljuva ögonblick var givetvis avslutet för Readly Express. Intrycket i försöket av Elitloppet var magnifikt. Inför finalen blev det något helt annat och istället för en hemmaseger för stjärnan blev det ovationer inför Elitloppspubliken samtidigt som Björn Goop inte kunde hålla borta tårarna. Det kan både ha varit det vackraste och mest smärtsamma ögonblicket jag varit med om på en travbana.
Readly Express avslutade tävlingskarriären som en mästare. Även fast det blev till ett avslut vi helst inte ville se, så är travsporten som sådan sällan rättvis. Nu fick vi åtminstone se honom en sista gång som den mästare han är.
Och ska jag vara något skrytsam så är det väl att bilden på Readly Express var något jag personligen var extra nöjd med. Efter uttåget i Prix d'Amerique. Bilden blev till en slags symbol av hela hans år.
Readly Express tog farväl 2019.
-----
Få bort naiviteten - börja tyck till!
Något jag under kommande år eftersöker är fler travintressenter som taggar ner på sin naivitet.
Jag har tjatat mig sönder och samman i den här kolumnen gällande framförallt dopingtränare. Jag vägrar glömma och gå vidare som alla andra. Detta är största boven och hotet till mitt intresse. Något som en mörk dag säkert kan få mig att tröttna.
Vi är alldeles för få som vågar tycka och tänka högt. Pajaser som gjort bort sig välkomnas in i sporten och hästarna presterar ibland på högst oförklarliga sätt. Minuten efter står tv-kameran och hyllar.
- Travmedia måste börja bli lite utanför boxen. Det är för mycket "vara kompis med alla"-tänk, vilket leder till att ingen i rampljuset vågar säga något som kan uppfattas lite kritiskt.
Exempelvis säger det ett och annat om att Per Skoglund obekymrat kan dra in all smuts kring Fabrice Souloy när de snackade Commander Crowe vid decenniets häst, men samtidigt aldrig säger något när exempelvis Vincent As krossar fältet.
-----
Dessvärre har amerikansk travsport inte funnit något intresse från min sida det här året heller. Men givetvis imponeras man av Marcus M Melander och hans stall och hur de dragit igång rörelsen och visat framfötterna i främsta storloppen där borta.
Just Melander är en sådan man måste lyfta fram vid travgalan.
Travgalan i sig är ett mysterium kring hur det ska behandlas. Galor i andra sporter brukar kunna hylla aktiva som presterar utomlands, men just vid travgalorna är det som att allt utanför svenska gränserna diskvalificeras.
Framtiden ser ljus ut
Vad som gjort travåret 2019 till något alldeles extra är att framtiden ser ljus ut. Det talas och skrivs en hel del om sportens bittra framtid, men ser man till de yngre förmågorna som visar upp sig så skulle jag vilka påstå att svensk travsport med åren kommer höja sig rejält. Åtminstone i nivån på toppen. Så som flera unga kuskar och tränare lyckas prestera vid sådana unga åldrar som nu, så blir de extremt intressanta om några år rika på erfarenheter.
Det som även de yngre är klart bra på är att vara pålästa inför loppen!
Detta är något som den äldre generationen tycks ha tagit med axelryckning. Ofta hör man idag om aktuella tränare och kuskar som knappt vet vilka hästar de möter. Lite "vi får se och det löser sig säkert"-inställning. Ser man dock till de yngre förmågorna så är majoriteten helt på det klara när de kör ut till loppen.
Det är sådant man gillar att höra som spel- och sportintresserad!
