Fredagskronikan Martin Engstrom
Redaktion

En konstig värld vi lever i

En rejäl storm drar in som vänder allt upp och ner. Diskussioner uppstår. Plötsligt några dagar senare är allt som vanligt igen. Det är en konstig värld vi lever i.

Det är på sin plats ibland att ifrågasätta sig själv. Ja, är det något jag är skicklig på så är det att sitta med negativt kritiska glasögon mot mig själv. Vem jag är, hur jag upplever mig själv och att jag inte minst är rätt kass på det jag sysslar med.
Nu ska det här inte bli någon form av rant mot mig själv, men just min kärlek till travsporten är värd att ifrågasätta ibland.

  • Hade jag tillåtit mig själv att bli så intresserad av det här med facit i hand? Ibland tvekar jag kring den frågeställningen. Vi har en typ av travsport idag som jag inte alls uppskattar. Som närmast ger mig mer ont än gott innanför bröstkorgen. Är det verkligen värt mödan då, kan man tänka sig? Njae, det vet jag inte.

Travsporten ger mig så enormt mycket med kraft, glädje och kärlek. Ja, det var bara någon vecka sedan som jag närmast skrev ett "kärleksbrev" till sporten efter V75-dagen på Jägersro. Så känner jag givetvis fortfarande, men senaste veckornas dystra käbbel får mig ändå att tveka.
Jag vetefan om jag hade tillåtit mig själv att bli så här intresserad och kär om jag vetat om de mörkare sidorna. För, jodå. Visst innehåller travet mörka sidor.

Hela domardiskussionen och all spelosäkerhet som sker inom V75 är en sak. Visst är det förbannat trist. Men vad jag främst irriterar mig kring är inställningen till fusket. Det borde vara givet att ta ställning kring en sådan allvarlig fråga som fusk och doping. Inom travet är det inte så. 

  • Det är så förbannat enkelt att surna över en pinne på innerplan och på startpersonaler, men så förbannat svårt att reagera mot fusket. Jag begriper inte hur vi hamnat där, förutom att svensken förmodligen både är konflikträdd och moraliskt feg.

För 2-3 år sedan var jag öppet kritisk, trött och frustrerad kring att Magnus Dahléns hästar var tillbaka in i finrummet och tävlade med framgång på V75. Det var knappast så att han hade problem att få uppsittningar på hästarna. Tvärtom var det stora profiler som gladeligen ställde upp. "Om inte jag gör det, så gör någon annan det". Ja, ni hör ju själva.

  • Där och då var första gången jag verkligen fick ta del av hur synen är. Jag blev närmast ledsen, för i en sådan här sport med världens vackraste och bästa djur hoppades man ändå på att vi alla tyckte och tänkte snarlikt. Åtminstone kring dopingfrågan.

I dagsläget tvingas vi även vecka efter vecka numera se Fabrice Souloy igen. Han ler som om det inte finns någon dåtid. Och liksom vad vi upplever här i Sverige har inte heller Souloy några bekymmer att få uppsittningar eller för den delen rika hästägare som sätter över högkapabla travare i stallet hans. 
Det var väl just Souloy från i helgen som till sist fick mig att bli trött och frustrerad igen.

För någon vecka sedan avslöjade även Trottosport obehagliga bilder på slangning och en del anonyma intervjuer. Det blossade upp diskussion ett par dagar. En del aktiva tog kraftigt avstånd kring bilden i fråga. En del aktiva sa varken bu eller bä. Och nu när det gått någon vecka är hela ämnet bakom oss. Allt är som vanligt igen.

  • Lars Winnerbäck har en självömkande låt som heter "Stackars". Ja, den har närmast gått på repeat här senaste tiden. Den gifter sig väldigt väl med gråa hösten och jag fastnar väldigt mycket för textraden;
    "Det är en konstig värld vi lever i. Ingenting är vad man tror".

Just så upplever jag vår vackra travsport.
Med facit i hand hade jag givetvis ändå kärat ner mig i travsporten. Ibland måste jag bara få ifrågasätta det i fem minuter.
-----
Nu lägger jag det här skitet bakom mig. Nu har det fått komma ut från bröstkorgen. Nu siktar jag mot en förträfflig helg på Jägersro både fredag kväll och lördag med V75. Jag är trots allt lyckosam som fått det här intresset. Ja, trots allt. 

Vi ses på Jägersro och ha en trevlig helg,
Martin Engström