Dolda pärlorna

Under våra år i travsporten har alltid funnits några pärlor. Pärlor som alltid står i rampljuset men som ändå på något sätt står i en skugga.

Inom flera genrar i tv-världen byts där ut programledare och reportrar. Det skrivs ju till och med nyhetsartiklar när Nyhetsmorgon ska byta programledare eller ifall Patrick Ekwall lämnar TV4.
I travet har vi pärlor som vecka efter vecka står där. År ut och år in. Och vad som är imponerande är att de varje dag och kväll utför ett förbannat bra arbete.

Jag har väl varit av åsikten att utbyte förnöjer. Man blir till sist lite trött på samma ansikten och röster. Och jag ska inte sticka under stolen med att jag känt så även inom trav-tv. En tid var det samma folk som hade hand om sändningen när jag var 16 år som när jag var 8.

Och visst. Det går ju att påstå att det är deras arbete att leverera. Men vad som kännetecknar någon som gör ett bra arbete är att folk sällan nämner dem. 

Och där finns ett par pärlor idag inom travet som är så där dolda bakom rampljuset som de faktiskt står framför varje vecka.

  • Åsa Elmroth har varit en del inom travfamiljen nu under lång tid. Hon tar det knappast för givet. Jag tycker verkligen Elmroth gör ett glänsande bra arbete varje dag och kväll.

Det är ingen enkel miljö det där med stallbacker. Framförallt inte under vinterhalvåret. Men Åsa Elmroth står där varje förbaskade vecka och bjuder på informativa intervjuer och reflektioner.  Elmroth är nog den som känns mest underskattad inom hela tv-Sverige i övrigt. Det arbetet hon utför borde berömmas mer än vad det gör idag!
Och hon hade utan bekymmer klarat av uppdrag större än stallbacksmiljöer.

  • Den andra pärlan är givetvis den ack så specielle Matteus Lillieborg. 

Det är som de sa om Wayne Rooney under hans första år. Och även så Lionel Messi för den delen. Man tänker inte på hans ålder. Men för den åldern han är i utför han ett arbete som en rutinerad räv. Det har han gjort sedan dag ett. Och han har utvecklats och tagit sig fram på ett alldeles unikt sätt.

Matteus ger oss tittare mer än bara slentrian-frågor. Han tvingas få både tränaren och tittaren att tänka till och vakna upp. En inför-intervju kan inledas med att snacka om starthästen till att avslutningsvis diskutera vem som bör vinna Melodifestivalen i år.

  • Ja, Elmroth och Lillieborg är värda så mycket mer. 

Dessa förbannade Kristallen och så vidare. Där står årligen samma kottar varje år och belönar varandra. Klappar varandra på axlarna.
Men till skillnad från kottarna utför sådana som Elmroth och Lillieborg ett femstjärnigt arbete varje vecka hela året om och inte bara under en viss säsong.

De är två pärlor i det dolda. Men ur rampljuset det står i borde de lyftas fram oftare!

Elmrothmatteus

Åsa Elmroth och Matteus Lillieborg.

Det går att hävda att nationalbanan blivit bortskämd. Eller åtminstone de som bor i regionen runt den.

Till skillnad från flera av landets övriga banor, håller ofta loppen rätt hygglig klass på Solvalla även vid en trist vardagskväll. 
Vid mina besök under året på Solvalla under "vanliga tävlingskvällar" har det varit närmast öde på publikplats.
Som resten av landet, i och för sig. Då har jag varit där under både kvällar i maj, september och november. Vid tre helt olika temperaturer.

Förbannat tråkigt att sporten inte får mer ära

Jag var uppe och kollade in Twister Bi, Månprinsen A.M. och flera fina treåringar som körde om bra prispengar för någon vecka sedan. Trots kvalitén dök där inte upp mer än lite över 600 besökare till Solvalla.

En siffra tagen från Svensk Travsport statistik över tävlingsdagen (som ofta skarvar rejält uppåt med siffran). På plats kände man sig närmast ensam.
Några dagar senare kördes det V75-finaler med bland annat Propulsion. Där dök upp lite över 2 000.

Det går att skylla på kylan och att det spelas landslagsfotboll. Men jag köper det inte.  

Jag tycker istället det är förbannat tråkigt att sporten inte får mer ära än så här. Och frågan är vad som krävs för att locka ut besökare till Solvalla igen? 
Utan att det ska vara sista helgen i maj.

Vid årsskiftet 2017-2018 hade Stockholms län 2 336 404 invånare. Siffror övriga landet inte är i närheten av runt sina travbanor. Ändå syns det sällan på publikplats. 
Stockholmarna verkar närmast avsky travsport verkar det som. Oavsett klassen de bjuds på. Eller så är de bara bortskämda...?
Och det går väl att skylla allt på Lord Skarplöth...
-----
Som en ren och skär tajming med texten jag skrev ovan kom pressmeddelandet ut från ATG att de byter bort V65 till V64 på tisdagarna igen.
Jag kan hålla med om att det där lyftet aldrig riktigt blev av. Men å andra sidan, vad hade de förväntat sig?
-----
Gårdagens tävlingar på Axevalla regnade bort och förvandlade banan till en lervälling.

En del aktiva var förnuftiga att stryka direkt och inte riskera någonting. Banveterinären däremot testade en vända till innan även de tog beslutet.
V64-spelet blev ett rent lotteri till slut. Och jag kan inte hjälpa än att fundera över framtiden...

För att undvika återbetalningar eller liknande borde ATG kanske hädanefter sätta in VR-lopp som reserv till de resterande V64-loppen som inte kan genomföras? En så kallad framtidens lösnng...?
-----
Förra helgen var det V75 hemma på Jägers. Det finns en hel del att säga om dagen. 

Oavsett vad Skarplöth eller gänget gör, så är dessa V75-dagarna något extra. Lördagarna är heligt. Därav att jag tycker extra-V75 är något värdelöst.
Men V75 på Jägers. Jag växte upp med det, och jag älskar det för varje gång.

Farsan min har under hösten kämpat sig genom en tung sjukdom. Hans rehabilitering hade ett mål; frisk vid V75 på Jägersro 1 december. Och nog fasen var gubben på plats förra lördagen och allt var som vanligt igen.

  • Klassisk kul V75-omgång på himmabanan på en lördag. Enda dagen V75 ska köras.

Martin Engström
@giffelpucko - martinengstrom@live.se

Dela inlägg:

Kommentera inlägg