Som svensk ska man per automatik helst rätta sig in i ledet. Man ska stå rakryggad och inte tro att man "är något". Man är som alla andra och ett slags ingenting. Men som tur är har vi de som struntar i vilket.
Rikard N Skoglund har från år 2018 tagit några rejäla steg. Han har blivit att räkna med. Med respekt för lunchstyrningar eller vid tävlingar en kväll på Bollnäs, så har Skoglund fått några rejäla uppgifter som han hanterat på bästa sätt. Och vilken bidragsfaktor han blivit.
Rikard N Skoglund både struntar i vilket och respekterar allt och alla.
Han bjuder alltid till. Ger sakliga och informativa intervjuer med stor respekt till motekipagen. Både före och efter loppen. Väl i loppen kan han däremot vara en djäkla pärs för övriga. Och gärna bjuda på en och annan kaxig segergest.
Så fort någon "ny" i branschen dyker upp och presterar väl ska folk börja uttrycka sig. Tycka dessa är "överskattade", när media rosat dem lite för mycket. Man ska ju som svensk inte stå ut för mycket och tro att man "är något".
Men nog fasen är det just vad Skoglund är. Han bidrar med så oerhört mycket för travsporten och är precis vad vi behöver.
Rikard N Skoglund känns som bidragsfaktorn just nu.
Och låt mig gärna fortsätta på spåret med landets yngre förmågor som redan nu släcker ner rampljusen över de lite större.
- Adrian Kolgjini må ha haft koll på det mesta hemma på Vomb redan sedan något år tillbaka, men under 2018 tog han på allvar hand om stallets hästar. Det var dags att kliva fram ordentligt. Det är sanneligen ingen enkel uppgift, men samtidigt som pappa Ludde klivit tillbaka lite så har Adrian och även brorsan Dante utvecklats rejält på kort tid.
Adrian får en dessutom att inte sakna Lutfi lika mycket, som tur är. Ludde hade varit saknad om han en dag lagt av utan arvtagare. Sporten hade blivit uddlös. Men i och med att Adrian tar hand om stafettpinnen kan vi vara lugna. Han levererar både på och utanför banan.
Efter årsdebuten med Rajesh Face stod han lugn och sansad framför intervjumicken och kallade motståndarna för mesar. Det må ha låtit kaxigt, men jag har aldrig hört någon göra det så sansat och märkligt respekterande som Adrian gjorde.
- Även Nicklas Westerholm visar prov på att han blir en av de stora. Tillsammans med Knifetown Winner föll han som storfavorit på V75 för någon vecka sedan och där det mesta var förlorat redan innan loppet drog iväg. Fullt befogat att därefter slänga hjälmen åt helsike och lägga av med trav, typ.
Men Westerholm stängde inte in sig för det eller gav reportrarna några arga yttringar. Han ställde upp lugn, sansat och beskrev hur besviken han var, även fast det säkerligen kokade inombords.
Det må ha låtit som en liten skitgrej, men där och då slog det mig verkligen vilka förmågor den här sporten har och vilken framtid vi har att se fram emot, trots allt.
Stundtals känns travsportens framtid möjligen alarmerande. Något som inom några år är utdött. Men så dyker sådana som Skoglund, Kolgjini och Westerholm upp och ger mig lite hopp!
-----
I helgen är det V75 från Jägersro igen. Äntligen, säger jag! Sedan dröjer det.
Det är bortom all rimlighet, men i år kommer jag missa Hugo Åbergs vilket leder till att jag efter lördag inte kommer uppleva V75 på Jägers förrän vid Derbyhelgen i september.
