Jag ska väl vara ganska tydlig med att poängtera att jag sällan varit särskilt lockad till franska travsporten. Att resa ned till Frankrike och titta på trav har inte tillhört bland mina främsta drömmar inom den här sporten, men när jag väl var nere under Prix d'Amérique-helgen 2019 var det bara att lägga sig platt.
Frankrike är på helt annan nivå än Sverige. Ja, åtminstone vad gäller sportsliga vinkeln.
Vi är duktiga i Sverige på att lyfta fram profiler. Vad det sällan däremot har att göra med är de fyrbenta profilerna. De som trots allt utgör vår vackra sport.
Istället är det mest de tvåbenta som får synas. Spelexperter med sina V75-tankar och så har vi alla snyft-vackra historierna om ointresserade som får in miljonutdelning på Harry Boy. Det är dessvärre sådant som får uppmärksamheten.
Säga vad man vill, men det har väl inte varit min grej direkt.
Jag vet inte hur ofta jag skrivit det, men jag gör det gärna igen. Jag fastnade för travet på grund av sporten. Spelet är sådant som kommit som ett medsläp, om jag får uttrycka det så. Och det är väl just det som gjorde att jag slutligen förälskade mig i franska travsporten.
Mitt intresse ligger fortsatt i Sverige och när det kommer till travet nere i Frankrike ser jag oftast bara på tävlingarna därifrån när det finns svenskintressen i loppet.
Det går dock inte att komma ifrån att jag avundas fransmännen. Hela deras syn på sporten och framförallt HÄSTARNA är något jag hade velat se mer av här hemma i Sverige.
När jag vandrade runt inne på stallbacken på Vincennes under Pd'A-helgen var det som att vandra rätt in i en dröm.
Det är så här det ska vara. Hästarna hanterades som superstjärnor och så värst mycket surr om spelformer var det inte.
Jag tänker ibland tillbaka på stunderna jag hade nere på Vincennes. Det var någonting alldeles extra. Ögonblicken när de absoluta storstjärnorna var på väg ut mot kolstybben och hästarna flockades av intressenter som ville ha en skymt av storstjärnan inför loppet.
I Sverige har vi haft lite annan syn på det här med travet. Och så är det väl. Det som fungerar i Frankrike är inget som fungerar i Sverige och vice versa. Egentligen ingenting konstigt med det. Men vad vi måste bli bättre på är ändå att ta hand om våra fyrbenta stjärnor.
Även fast vi är i en liten dipp gällande deltagare i Prix d'Amérique så har vi ändå profiler så det räcker och bli över.
Det räcker att vi börjar promota V75-omgångarna med reklaminslag om hästarna - och inte exempelvis Vinnie eller nån löjlig Harry Boy-skådespelare.
Tills dess avundas jag fransmännen.
-----
Hela historien kring Jonas Gylling är givetvis fantastiskt och det är inte minst otroligt hur den här sporten år efter år bjuder på sådana här vackra ögonblick. Världens bästa sport!