Jag tänkte på det under flyget upp till Stockholm förra helgen. Vi är alldeles för dåliga på att njuta av NU. Det har slagit mig alltmer ju äldre jag blivit. Jag är trots allt bara 30 år gammal men har, som många andra, upplevt tunga motgångar och haft nära och kära som farit illa. Det är först då man själv stannar upp och slutar ta saker och ting för givet.
Som ni vet vid det här laget har jag alltid nära till vemodet. De lite tyngre tankarna och med en självbild som stavas till "botten". Men är det något som trots allt kan få mig att känna tacksamhet så är det travsporten.
Mina idoler gör mig lyckligt skattad
Jag är så förbannat lyckligt skattad och lottad som fick bli en del av travfamiljen som liten grabb.
Jag minns än idag hur jag rusade runt på Jägersros stallbacke med fascinerade ögon mot de mäktiga djuren. Och så är det än idag.
Hästarna är mina idoler. Jag blir så kallat "starstrucked" när jag möter en profilhäst och för mig är de lika stora som Leo Messi eller Zlatan Ibrahimovic är inom fotbollen.
Att jag fått turen att förälska mig i travsporten är något jag tänker på alltför sällan. Det är för mycket "ta för givet" och man är uppslukad i vardagens stress och spelformer. Men så var det flygresan på väg upp till Kriteriehelgen.
Jag kan inte vara lyckligare än när jag är kring hästarna och travsporten. Tänka sig att där finns de som inte begriper ett dugg av vad trav är för något.
Ni måste leva i ett evigt mörker, ni...
-----
Och just dessa känslorna jag försökte beskriva är något jag även upplevde under förra helgen i Stockholm.
Att spendera en travhelg helt ledig från tangentbordet kan vara sunt. Även fast jag alltid fångar olika vinklar på tävlingarna, så lät jag mig själv vara helt ledig från skrivarbordet.
Istället blev det en helg med min bäste vän. Den fascinationen jag fick för travsporten när jag var liten grabb såg jag mycket i min väns ögon när vi en sketen tisdag besökte Jägersro för ett par år sedan.
Han hade varit oerhört kritisk och negativ kring travet. Det gamla klassiska "de springer bara runt runt runt". En sport av tristess.
Men så släpade jag ut honom till Jägersro. Något han aldrig själv tänkt tanken på. Tävlingskvällen i sig var inget vidare om man tänker på klassen, men när vi lämnade Jägers den kvällen hade jag lyckats kära ner honom i travet.
Istället för att bråka om starttider och allt annat skit som vi idag surar över, måste vi också börja tänka på förstagångsbesökarna. Där finns miljontals sådana i vårt avlånga land.
Och vad majoriteten av dom inte vet om är att de är kära i travsporten. De vet bara inte om det ännu.
Jag ser gärna lite mer satsningar mot fredagstravet. Göra kvällstravet till en fest. Skippa det där med V75-omgångarna på söndagar. Det är bland de tristaste vi har idag. Utnyttja istället fredagen lite mer. Förutom vår klassiska lördag.
Jag är helt övertygad om att 9 av 10 förstagångare kommer återvända. Bara vi släpar dit dem.
Nästa vecka går jag in på lite samma ämne...
----
På travbanan kan det hända att en yngre förmåga kan ställas mot de äldre rävarna. Det har jag alltid tyckt är lite av sportens härliga charm.
Glädjande nog har det även inträffat i referenthytten där Alex Persson, 15 år fått chansen.
Folk är alldeles för blinda på åldrarna. Åt båda hållen, skulle jag påstå. Persson har visat att han minsann lurar oss med sin unga ålder. Han agerar som att han föddes i den där hytten. Det är kul och väl jobbat Alex!