Min kärlek till hästarna är något jag aldrig kommer ifrågasätta. Den kommer alltid finnas där. För det mesta upplever jag det som någonting underbart, men så finns där även perioder då jag gärna hade sluppit den. Det är ju en kärlek på gott och ont.
Senaste tiden har varit väldigt mörk. Vi har de senaste veckorna mottagit dystra besked om hästar som abrupt tagits ifrån oss. Hankypanky Rubyred är en och Wingait C.H. en annan. Och även fast jag aldrig tar såna besked med en klackspark så är det inte utan att man känner att det får vara nog nu.
2019 har varit ett år och en travsäsong som innehållit några orättvisa ögonblick för många.
Vad som inleddes med vackra Bélina Josselyn i Prix d'Amerique har sedan inte varit mycket att hänga i granen.
Till Elitloppet hade vi storstjärnor som Aubrion du Gers och Readly Express som skulle strida mot Propulsion. Ett trekejsarsslag vi nog inte skulle få uppleva på länge igen.
Sedan vet vi alla hur det gick, där vi väl ändå fick ett bitterljuvt avsked av Readly Express.
Aubrion du Gers togs senare plötsligt ifrån oss och på sistone har flera profiler vandrat upp till de evigt gröna ängarna.
Senast i raden är finske storstjärnan Graceful Swamp. Likt Aubrion du Gers känner jag tacksamhet ändå som hann se Graceful Swamp i sitt pampiga slag. Och hur han tog Solvalla med chockerande storm. Vilken fartresurs och segermaskin.
Hur mycket jag än försöker klappa mig själv på pannan för att må bättre är det inte mig det är synd om. Det är självfallet kretsen kring hästarna.
Orättvisan har skrattat oss i ansiktet alldeles för många gånger det här året. Jag må låta dyster, bitter och lite tråkig men sådan är verkligheten.
Förbereda sig på sådant som inte går att förbereda sig på
Det är inte utan att man bör fundera både en och två gånger innan man ger sig in i travsporten. Som tränare eller skötare då vill säga. Antalet timmar man ägnar sitt liv åt hästarna. Banden som byggs mellan häst och människa. Band som man sällan finner med någon annan människa, rent av.
En djup kärlek och kontakt mellan två individer. Man måste någonstans förbereda sig på sådant som inte går att förbereda sig på. Rätt vad det är kan kärleken ta ett abrupt slut.
En box ekar plötsligt tom och hästen ligger avliden på ett operationsbord. Så in i helvete orättvist för hästen och även för människorna som ger sitt liv åt dessa fantastiska djuren.
Det är en kärlek på gott och ont. I år har den mestadels gjort ont och varit förbannat orättvis.
-----
- Efter sin långa avstängning är Christian Fiore tillbaka igen. Om än för en stund.
18 augusti segrade han tillsammans med Taiga Woodland på Tingsryd genom att driva på hästen på ett högst oacceptabelt och osmakligt vis. För detta fick han behålla segern, men även månads lång avstängning.
13 oktober var Fiore tillbaka igen. Det hann sedan gå prickfritt i fyra styrningar innan han åkte dit igen.
Förra torsdagen dömdes han till en veckas avstängning för drivning som senare förlängdes ytterligare efter denna torsdagens tävlingar - för felaktigt bruk av körspöet.
31 oktober inleds ny avstängning med två veckor i utvisningsbåset.
Jag tycker det är alarmerande att vi har sådana som upprepar förseelser. Och just det här är ett extremfall.
Efter en lång och säkert svidande avstängning hade man någonstans hoppats att Christian Fiore lärt sig av misstagen, men icke. Vi måste börja markera hårdare. Att han efter sin långa avstängning nu åker dit igen "på ett ögonblick" och "bara" får två veckor tycker jag är svagt.
Återupprepar man något sådant här allvarligt borde där finnas utrymme att giva ytterligare längre avstängningar.
Och, nej. Detta är ingen hetsjakt jag driver mot Fiore. Jag hade skrivit samma sak om det rört någon annan. Just drivningsfrågan är något jag ser väldigt hårt på. Innan någon nu hoppar på mig.
-----
Om jag ändå ska avsluta med något mer rättvist är det självfallet att Propulsion fortsätter tävla. Detta urkraft till monster som skrämmer slag på konkurrenterna. Fan ta mig inte mer än rättvist om något.
