Propulsion är en häst man verkligen tog till sig av.
Hans tävlingsskalle var stenhård och intrycken han gav oss över ovalerna var någonting alldeles extra. Minnena man har av hans prestationer är något man alltid kommer ha kvar - men det går givetvis inte att komma ifrån faktumet att man slutligen måste glömma och gå vidare.
Allt i den här sporten är antingen svart eller vitt. Det går inte att hålla isär två åsikter, känslor och ämnen. Och det är för den sakens skull jag på sätt och vis bara vill glömma och gå vidare.
Skulle man på något vis fortsätta hylla och tacka Propulsion för vad han stått för på travbanan lyfter man per automatik fram en fuskare. Det är åtminstone den vibben jag har fått av sociala medier. En fuskare är en fuskare oavsett vad.
Vi är alla förlorare i det här. Exakt ingen är en vinnare eller någon som går stärkt ur det här, även fast en del redan hunnit gotta sig i prispengar som dyker upp som "julklappar".
Jag har flera minnen av Propulsion och även personliga sådana. Framförallt vid mina besök uppe på Umåker där han ägde Guldbjörken är något jag minns med stor värme. Inte minst när jag hade äran att få stå vid hästen någon timme efter storloppssegern. Insatserna på travbanan var något alla travälskare njöt av - och hela hans uppsyn var givetvis någonting extra.
Det är självklart att allt måste strykas. Allt måste raderas. Det går inte att frångå, och trots minnena av Propulsion är jag även så pass medveten om att nervsnittningen i tidig ålder är något som eventuellt möjliggjort den framgångsrika karriären.
Verkligheten är bottenlöst ond ibland och det här är givetvis det allra värsta som hänt travsporten. Ingen har vunnit - vi alla har förlorat.
